Jag är nästan tillbaka

Jag vet inte hur många som är inne och kikar i denna blogg...kanske ingen, kanske många, kanske bara någon enstaka, men hur som, så vill jag lämna en liten uppdatering om mitt nuvarande tillstånd. Jag har ju inte varit här på länge nu.

Den sista månaden har jag faktiskt känt att jag hittat tillbaka i mångt och mycket till mig själv. Jag mår relativt bra. Och de gånger jag känner att det är på väg åt fel håll, tar jag till alla de knep jag lärt mig under resan, och då vänder det oftast till bra igen.

När jag mådde som sämst, trodde jag aldrig att jag skulle kunna vara där jag är idag, igen. Jag är så tacksam för hur långt jag har kommit, och för allt jag har lärt mig.

/Mikaela

PANG

Det som har legat och lurat så länge gick tillslut inte att mana bort längre. I går kväll, mitt i förberedelserna för kvällsmaten, kokade min inre kastrull över. Ångesten vällde ut och fyllde hela mig med hett ångestvatten. När det blir sådär intensivt fungerar inga av mina "trick". Livet blir nattsvart och det finns just då ingen ljusning. I en bok om panikångest står det såhär:

Det handlar om plötsliga och skräckfyllda attacker av panik som slår till när och var som helst. Om fasansfulla ögonblick av fruktan för att dö eller bli knäpp. Har du någon gång varit med om en panikångestattack så vet du hur fruktansvärd den kan kännas. Hur den skrämmer och paralyserar. Hur den begränsar och förstör. Att leva med panikångest är att ständigt vara rädd för nya attacker. Livet inrättas efter attackernas nyckfullhet. Tillvaron blir en nervös och spänd balansgång där energi och kraft går åt till att försöka parera situationer där en ny attack skulle kunna slå till. En näst intill meningslös kamp.

Min första panikångestattack, som jag kan minnas, kom i september 2015, när jag var med min bror i Halmstad hemma hos hans kompisar på besök. Den gången trodde jag att jag druckit lite för mycket i kombination med lite för mycket fet mat.
Andra gången var på Ullared året därpå, den gången trodde jag att jag blivit magsjuk!

Sedan den, vad jag tror var första, i Halmstad 2015, har de kommit små, ganska snälla attacker med jämna mellanrum, på ICA, Marieberg, hemma hos kompisar o s v. Det var hos min beteendevetare på Previa jag fick ett ord för vad det var: Panikångestattacker.
Tillsammans med henne pratade vi inte så mycket om att de kunde återkomma genom hela livet, utan mer hur jag skulle hantera dom.

Den stora smällen kom i mars 2018, några veckor efter min akutoperation. Då slog det till med en helt annan vinkel och intensitet. Mina attacker innan hade mer innehållit yrsel, ostadighet och illamående (de två värsta även kräkning och diarré) Nu kom det med kraftig ångest i hela kroppen, en stress i hela kroppen som jag bara ville slå bort, fly ifrån och som beskrivet ovan, en känsla av att hålla på att bli galen. SKRÄMMANDE!
Tiden efter detta var oerhört tuff och jag var livrädd för att hamna i den situationen igen Va fan är det som är på väg att hända med mig?

I september 2018 var det dags igen, exakt samma som i mars, och denna gång blev jag ännu mer skärrad. Nu ska jag ju må bra!? Nytt jobb, renoverat hus, en fin familj, livet är bra...fan fan fan inte igen!!!!

De var då jag hittade den här boken, och fick läsa om att det inte är ovanligt att personer som lider av panikångest får tillbaka det flera gånger i livet. Och det blev en vändning, iallafall för stunden. Okej, det är inte konstigt att det kom tillbaka, för det kommer det antagligen att göra flera gånger i mitt liv. 
Det var liksom lugnade, att veta att det inte var konstigt att det kom tillbaka.

Denna bok har fallit bort lite i glömska sedan september 2018. Jag har läst så många andra böcker, som jag funnit enorm hjälp i, så tankarna kring att det är vanligt att det återkommer, liksom har glömts bort. I går kväll tog jag fram och läste den igen, och fick mig en välbehövlig påminnelse: Det är ju såhär det kommer att vara, inse det och du blir lugnare!

Idag är jag "panikångestattack-bakfull". Min kropp är lite skakig, och hela min värld är lite slow. Det är som att jag har på mig ett par linser som gör att hela mitt synfält hamnar lite i fördröjning. Men jag mår ändå förhållandevis okej. Mycket bättre än vad jag har gjort dagarna efter mina smällar i mars och september förra året.

Tack och lov för alla böcker som finns att få tag på. De har verkligen gjort en skillnad i mitt liv.
Här är mina tre som jag vill rekommendera till alla som känner igen sig i vad jag går igenom:

1. Jag är inte galen: En bok om panikångest. Av: Anna Lithander.
2. Det kommer att gå över. Av: Maggan Hägglund.
3. Drunkna inte i dina känslor. Av: Maggan Hägglund & Doris Dahlin.

Nu tar vi nya tag! Jag klarar detta!

Den är tillbaka....

Jag har inte känt något behov av att skriva av mig på sista tiden. Eller snarare, all energi har gått åt till att orka jobba 75% och ändå få resten av livet att fungera. Så skrivet har inte fått plats. Sova - jobba - vila - äta - vardag - repeat! Det är allt som fått plats. Går och lägger mig mellan  kl. 20-21:30 på kvällarna. Bara det blir man ju deprimerad av. Alltid vara trött! Jag är van vid att lägga barnen vid 19, och sedan ha egentid/tid med J fram till läggdags, någon gång mellan 22-23. Svårt att acceptera denna situation fullt ut. Men jag måste sova, det har jag lärt mig, får jag för lite timmar blir allt mycket mycket värre!

Sista dagarna har den där krypande obehagskänslan återvänt, den som bara ligger där som ett extra hudlager. Jag kan inte hitta roten till den, men den ligger där och bränner. Till och från ska jag tillägga. Ibland försvinner den och då är det som att jag inte kan låta bli att leta lite efter den....och sedan är den tillbaka.
Tyvärr dyker den ofta upp på kvällarna, jag blir liksom kvällsdeprimerad. Kanske hänger ihop med att jag är extra trött då? Eller så är det att jag alltid tyckt illa om nätter. Jag är verkligen ingen nattsuddare, tycker att det är läskigt, ensamt och obehagligt att vara uppe ensam sent på kvällarna/nätterna. Går J och lägger sig gör jag det oftast också. Vill inte vara ensam. Och detta är kvar sedan barnsben. Minns så tydligt att jag ibland gick och la mig före resten av familjen för att hinna somna innan de skulle sova. Jag ville INTE ligga kvar vaken sist när alla andra somnat.
Något att ta upp med min samtalskontakt, kopplingen där....

Men detta skrivande är verkligen en befrielse. Jag känner redan hur känslan lättar, bara genom att skriva lite.

Nu ska jag ta mig an den här dagen, utan ett extra lager äckelhud.

Försvinn du dumma spöke, för du finns inte!

Erfarenheter

Erfarenheter kan vara ordentligt tuffa att skaffa sig, men när man väl fått dom är de ovärderliga. Jag har skaffat mig en hel hög med erfarenheter sedan min krasch i september. Svinjobbigt, men oj så bra de är att ha nu.

Som igår, då var det en tuff dag. Lillasyster M sov otroligt dåligt och gjorde även min natt till skit. Hon låg och drömde och gnällde och nästan skällde på någon vissa gånger (antagligen på storasyster M) så när jag vaknade på morgonen visste jag att det skulle bli en tuff dag, för mina erfarenheter har lärt mig att sömnen just nu är OTROLIGT viktig för mig. Lite sömn = ingen rustning!

Den vetskapen bar jag med mig under dagen, och kunde lugna mig själv med när allt kändes jobbigt, och mörka tankar och känslor knackade på. Mikaela - just nu känns det såhär för att du inte har sovit inatt, imorgon kommer allt kännas annorlunda! Tidigare gånger har jag blivit rädd för mina tankar och känslor och kokat upp en massa ångest och oro i min kastrull.

Men även fast det går att lugna sig själv en hel del bara genom att prata lite sans med sig själv, så snurrar hjulet ändå på där uppe i knoppen med saker som ska göras, fixas, köpas... vardagstankar. För mycket sådant, ihop med en skitnatt är inte bra för mig just nu när saftglaset nästan är tomt.
Erfarenheter har lärt mig att relativt tidigt känna igen tecknen - så när jag känner att det kryper i kroppen, och en massa "måsten" studsar omkring i huvudet, då är det bara att lägga ner, sortera bort allt som inte är viktigt egentligen(!) och bara säga tack för mig en stund. Jag checkar ut från livet och återkommer när kroppen är lugn. Jag tar en "noll noll dag". Noll måsten, noll krav, noll tankar framåt. Det är bara jag och vara här och nu!

Denna gången blev det inte en noll noll dag, utan några noll noll timmar uppe i min säng, med en pod i öronen. Det räckte, tack vare mina erfarenheter.
Såhär i efterhand är jag väldigt lycklig över min samling, för nu hjälper den mig genom livet och gör det lättare.

Själen försöker, men kroppen stretar emot

Att få alla delar på plats är inte lätt. Själen kan vilja vara glad, men kroppen vill inte. Den mår illa, den har huvudvärk, den har magknip, och när kroppen inte är med, så är det svårt för själen/psyket att få igenom sin glädjevilja. All energi går istället åt till att uthärda kroppsliga symptom, samtidigt som man ska upprätthålla ett hyfsat normalt vardagsliv med två barn.

Två steg fram, ett tillbaka. Ett steg fram, två tillbaka. Ett steg åt sidan, ett bakåt, ett framåt och tillbaka igen. Så ser veckorna ut. Min livsdans.

En lycklig dag

En bra söndag nästan rakt igenom!!

J har jobbat hela dagen, så det har bara varit jag och tjejerna. Och det har varit en så bra dag, jag har mått bra, haft energi, fått saker gjorda och varit glad!

En lycklig dag!

När det är bra måste man säga det högt till sig själv, göra det verkligt, så man lättare kan plocka fram det minnet de mörka stunderna, och minnas att ljusning faktiskt kommer även fast man inte tror det.
Ju fler gånger jag halkar ner och tar mig upp, desto mindre blir smällarna på sikt. För om jag vet när jag faller, att jag snart står upp igen, kommer det inte göra lika ont...hoppas och tror jag.

Ett facit till livet

Idag har jag jobbat som jag brukar, en bra dag på jobbet, som det alltid är. MYCKET skratt! Jag älskar mitt jobb!

Jag kom hem, vilade, promenerade och har tagit det ganska lugnt tycker jag, men efter vilan har jag inte kommit igång igen...

På promenaden var det bara jag och J, det är så skönt.

(Vi brukar inte promenera ihop, men under vår weekend på Dufweholms så insåg jag hur mycket jag uppskattar att ha honom med mig på promenad, så nu ska jag få till det lite oftare.)

Efter det har vi bara varit hemma, jag har fixat med tvätten, grejat med lite av varje, och legat i soffan och bara slösurfat på mobilen....och ändå så är jag så förbaskat trött och skör!! Så där har vi det igen...vad är det jag har gjort fel idag? För enligt mig har jag följt receptet ganska så ordentligt för ett lyckat resultat: Jobbat, vilat/mindfulness, promenerat, ätit, skrattat, inte gjort någe.

Kanske har jag för höga krav på mig själv för snabbt?

Kanske jag måste räkna ihop flera dagar för att se helheten? Det kanske inte bara är dagens energiförbrukning som ska ingå i ekvationen?

Kanske måste jag göra någon slags veckoenergiplanering? Men hur gör man det när man varken vet vad som fyller på eller vad som tar energi?

Min kurator sa till mig att hon tycker det låter som att mitt "glas med saft", som friska människor håller ungefär halvfullt, är nere på bara en slatt. Det finns inget att ta av.
Hon rådde mig till att fundera på vad som fyller på min energi - vart jag hittar min saft!?

Jag vet vad jag tycker är avslappnande och roligt och vad som gör mig glad, men är det lika med saft? Jag vet ärligt talat inte.......... Hur ska man veta?

DET ÄR SÅ SVÅRT OCH SÅ FRUSTRERANDE ATT INTE VETA HUR MAN SKA LEVA! JAG VILL BARA LEVA OCH FÅ MÅ BRA!!

Ge mig ett jävla facit - ett facit till livet!

Oåterkalleligt

Dessa dagar tänker jag ganska ofta tillbaka på tiden när jag fungerade "normalt". När jag bara var och inte tänkte så mycket. Eller, jag har alltid tänkt mycket, det är jag ganska säker på, men just nu i livet är jag mer medveten om att jag tänker väldigt mycket HELA tiden, den medvetenheten hade jag inte förut.

Att vara medveten om att man tänker för mycket kan vara positivt, för då kan jag ju göra något åt det, rikta tankarna, och ibland till och med stänga av dom med hjälp av Mindfulness-övningar för att jag vet att det är nyttigt för mig.
Men lika bra som det är att vara medveten, lika mycket ställer det till. Ibland blir jag helt enkelt FÖR medveten om att jag tänker, att jag kan snurra upp mig i att jag tänker att jag tänker för mycket!! (Snurrigt eller hur?) Det är ju även mina tankar som gör att jag får panikångest. Och tankarna och rädslan kring att i vissa situationer få panikångest.

Om detta hade varit en film, skulle jag ha rest tillbaka i tiden, till då jag fungerade normalt, innan jag visste vad panikångest/panikattacker/utmattningssyndrom/depression innebar och hur det känns. För det är just det som är grejen, jag är så medveten om hur det känns, och jag är så rädd att hamna långt ner under stenen, att jag fastnar i dumma cirklar.
När jag förr om åren gick på bio, fanns det aldrig några automatiska-gömda-längst-in-i-mitt-inre-knappt-märkbara-tankar om att jag skulle börja må dåligt mitt i filmen och få ångest och panikångest och diarré och yrsel och hemska overklighetskänslor. Då gick man på bio, njöt av filmen, åt och drack och bara var.
Men nu, nu är jag medveten om att allt det där kan hända, för det har hänt, och den oron sätter igång allt innan jag ens kommit in i salongen.

Tankar, dessa jävla tankar!

Ta mig tillbaks, till tiden innan jag visste att detta helvete fanns!  För då kunde jag inte framkalla det av att bara vara orolig för det.... Då kunde jag bara vara.... Tänk att bara få vara, vilken underbar tanke... Tyvärr är jag nog förbi att någonsin kunna uppleva det igen. Jag är, och kommer alltid att förbli, för medveten om mig själv! Oåterkalleligt.

Sångterapi

This is my fight song
Take back my life song
Prove I'm alright song
My power's turned on
Starting right now I'll be strong
I'll play my fight song
And I don't really care if nobody else believes
'Cause I've still got a lot of fight left in me...

I bilen, på vägen till jobbet, har jag denna låt dundrande in i mina öron och in i min hjärna genom hörlurarna. Jag sjunger den för full hals och menar vartenda ord! Sångterapi! Istället för den gamla vanliga man har hört: Du blir vad du äter kör jag på Du blir vad du säger/sjunger.
Och det fungerar!

Min kämparsång!

Jag känner att skorpan på mitt sår har fått växa till sig lite de senaste dagarna. Jag har jobbat, ätit, vilat, fått lite motion varje dag, och fokuserat på att bara vara i nuet. Inte sväva iväg och tänka på för mycket framåt, ELLER för den delen bakåt.
Och jag ser till att gå och lägga mig tidigt på kvällarna!

Rustningen är på väg tillbaka, bit för bit.

Rustningen är borta

Alla har vi en rustning som skyddar oss mot jobbiga/obekväma känslor. Den hjälper oss igenom och gör att vi inte reagerar så starkt på dom.

Jag har ingen rustning alls just nu, jag är naken! Min hjärna kopplar alla dåliga känslor till att starta min ångestkastrull. Och det är otroligt frustrerande när man försöker läka ihop.

Man kan likna mina dåliga perioder vid ett sår.
När ett sår är nytt och öppet är det fruktansvärt, och det svider, blöder och gör så ont.
Man måste ta hand om det, inte röra vid det för om man pillar, går det upp och läkningen tar längre tid.

När jag får riktiga ångestpåslag är det som att jag blir ett öppet sår.... det gör ont, det svider och jag känner att jag håller på att kvävas i mig själv. Sedan lägger sig det värsta, men det är fortfarande obekvämt och skavigt, och man måste ta sig väldigt försiktigt fram i livet. Man balanserar, smyger fram. Dag för dag läker såret lite lite, men så kommer det en dålig känsla, ångesten bubblar till där under locket, och den lilla lilla skorpa som knappt hunnit bildats är borta, och kroppen blöder igen.

Så om jag har en riktigt dålig dag tar det, likt ett sår, flera dagar att läka ihop mig, för hela min kropp är så skör. Min rustning är borta och jag går runt naken.
Bit för bit klär jag på den igen, men det tar tid, nästan outhärdligt lång tid.